Jag sitter på altanen vid bastun och blickar ut över träsket. Klockan är snart tre och solen smyger bakom träden på andra sidan. Dimman dansar på den spegelblanka vattenytan.

Tänker att jag är lyckligt lottad som får sitta här. Vi lever på lånad tid, träsket och jag. Hotet hänger över oss båda - på sikt kommer vi ofrånkomligen dräneras på livskraft.

På ett vis är det samma ondska som står bakom vårt gemensamma öde. Ett system som havererat. En värld där stora bolag tillåts härja fritt. Där små män med enorma bekräftelsebehov bestämmer. Där kronor och ören alltid får gå före sans och vett. Där människan och naturen vid varje tillfälle får stå tillbaka för drömmen om än mer makt och än mer rikedom.

Vi har låtit de som inte ser sig själva i spegeln styra oss. Bakom stängda dörrar har särskilda sällskap bestämt vår riktning. Mot avgrundens rand. I en sanslös hastighet. Utan nödbroms. 

Jag har redan bestämt mig - jag kommer sitta här när första sprängladdningen briserar. Berget, skogen och jag. Vi blir vid träskets sida när det smäller.

Kom an bara.