Foto: Jessica Lindgren-Wu

Livet leder en ibland in i snåriga skogar.

Den 19 maj 2026 publicerade jag ett verk (satir) på facebook som jag delade i ett antal grupper med anknytning till Kramfors.

Stämningen på kommunkontoret efter att verket (satiren) publicerades kan sammanfattas som kaotisk.

Men vem tänker på barnen som hittills gått sammanlagt över 100 mil (1 000 km) längs en smal, slingrig grusväg utan belysning – backe upp och backe ner – till och från gamla E4? Där stannar skolbussen vid vägkanten vid vad kommunen kallar en hållplats – som i själva verket bara är en oupplyst och osäker vägren.

Att bussen som går till närliggande byn Träsk skulle kunna köra förbi Skog där barnen bor och då till och med tjäna in 2,5 km i körsträcka vägrar kommunen att kännas vid och har istället konsekvent avslagit skolskjuts från och tillbaka till hemmet och anlitat jurist för att driva sin ståndpunkt i Förvaltningsrätten.

Syftet med mitt verk (satiren) var att utmana det tryck jag upplever utövas av makthavarna på medborgarna i Kramfors kommun. Det repressiva och maktfullkomliga styret i kommunen kväver allt som det uppfattar som kritik. Inget syre finns kvar till de som ställer sig upp. Om du inte rättar in dig i ledet får det konsekvenser.

Verket (satiren) togs ner sedan jag bara några timmar efter publicering fick ett meddelande från en tjänsteperson på Kramfors kommun som jag upplevde som hotfullt. Ytterligare åtgärder skulle vidtas om jag inte slutade sprida verket.

Men snöbollen var redan i rullning och har sedan en vecka tillbaka växt sig så stor och tung och plöjer fram med sådan våldsam fart nerför berget att ingen längre kan stoppa den.

Kramfors kommun och det styrande politiska partiets hantering av mitt verk (satiren) finns sammanfattad i detta flödesschema.

Mitt verk (satiren) består som alla – utom kommunens företrädare – förstår av träffsäker satir och humor och är oavsett vad kommunen och det styrande partiet påstår 100% harmlöst. Men en person känner sig kränkt.

Första veckan av mitt engagemang i Kramfors är därmed redogjord för.

Jag låter mig inte tystas. Fortsättning följer…

Frans Björk